Känslan kommer krypande. Något har hänt, ingen vill berätta. Alla vet, utom jag. Alla verkar undvika att berätta det för mig. Kanske handlar det om mig, eller så är det något som kommer att beröra mig väldigt mycket. Jag vill verkligen veta vad det är, varför kan bara inte alla berätta för mig? Varför måste det undgå just mig?
Jag blir så irriterande, det finns ingen som vet hur det känns. Det går heller inte att förklara känslan. På något vis tynger den mig, men den gör mig ändå nyfiken. Jobbigt är det i alla fall. Jag önskar att det fanns någon där ute som ville dela det med mig, men jag tror att jag är den ända på hela jorden att ensam varje dag möta den där känslan. Det är en känsla som aldrig försvinner, och det är erat fel att den finns! Erat jävla fel för att nu ljuger för mig jämt och ständigt. Erat fel att jag inte orkar.
Det känns som om jag skulle byta vad som helst för att känslan ska försvinna. Det är en känsla som inte borde finnas, men som ändå finns. Det är inte mitt fel att jag inte vet vad det handlar om. Det värsta är inte att ni som gjort det inte berättar. Det värsta är att alla vet, och alla håller käften. Inte en enda själv kan öppna munnen och berätta för mig. Jag bryr mig inte om ifall jag bryter ihop eller blir arg. Jag kommer tacka er som faktiskt var så snälla och berättade och ni som berättat kommer känna er stolta. Ni andra idioter kan sitta där och skämmas. Man vet vilka som är ens riktiga vänner i sådana här lägen!
DU, är INTE en av dom.
Käften och gapa,
- Hannaah
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar