idioter

Känslan kommer krypande. Något har hänt, ingen vill berätta. Alla vet, utom jag. Alla verkar undvika att berätta det för mig. Kanske handlar det om mig, eller så är det något som kommer att beröra mig väldigt mycket. Jag vill verkligen veta vad det är, varför kan bara inte alla berätta för mig? Varför måste det undgå just mig?

Jag blir så irriterande, det finns ingen som vet hur det känns. Det går heller inte att förklara känslan. På något vis tynger den mig, men den gör mig ändå nyfiken. Jobbigt är det i alla fall. Jag önskar att det fanns någon där ute som ville dela det med mig, men jag tror att jag är den ända på hela jorden att ensam varje dag möta den där känslan. Det är en känsla som aldrig försvinner, och det är erat fel att den finns! Erat jävla fel för att nu ljuger för mig jämt och ständigt. Erat fel att jag inte orkar.

Det känns som om jag skulle byta vad som helst för att känslan ska försvinna. Det är en känsla som inte borde finnas, men som ändå finns. Det är inte mitt fel att jag inte vet vad det handlar om. Det värsta är inte att ni som gjort det inte berättar. Det värsta är att alla vet, och alla håller käften. Inte en enda själv kan öppna munnen och berätta för mig. Jag bryr mig inte om ifall jag bryter ihop eller blir arg. Jag kommer tacka er som faktiskt var så snälla och berättade och ni som berättat kommer känna er stolta. Ni andra idioter kan sitta där och skämmas. Man vet vilka som är ens riktiga vänner i sådana här lägen!

DU, är INTE en av dom.

Käften och gapa,
- Hannaah

En annorlunda dag,

Idag har jag bara velat gråta precis hela dagen. Åt allt från att jag är hungrig till att jag känner mig riktigt deprimerad. Just nu håller jag på att läsa boken P. S. I love you, och jag kan bara säga att den är underbar! Men fjollig som jag är kan jag ju inte låta bli att gråta en skvätt. Den är så otroligt sorglig att jag inte vet vad jag ska ta mig till, jag lever mig in i böckerna som jag läser att jag ibland tror det är mig boken handlar om. Men sen återgår jag till verkligheten och inser att det som tur var bara var en bok, en fantasi. Efter att jag läst mycket sorgligt i boken jag läser nu, så fortsatte det hålla i sig. Jag har bara haft lust att gråta åt allt. Jag vet inte varför men det kändes bara som en sådan dag då jag behövde gråta. Men för att inte göra det åkte jag till min älskade Nicco som alltid får mig på bättre tankar. Nicco är värd mycket, ibland önskar jag att jag kunde göra mer för henne för hon är faktiskt den bästa vän en människa kan ha. Hon är alldeles speciell, hon är sig själv.

Jag måste säga att jag är inne i en så kallad ”läsperiod” jag kan helt enkelt inte sluta läsa. Jag slukar bok efter bok och lever mig in i dom, ibland önskar jag att det var mig böckerna handlar om. Men det mest fantastiska är fantasy böckerna som aldrig likar någon annan. Där kan precis vad som helst hända och vem som helst kan vara både god och ond. Man vet aldrig vad någon egentligen är och det finns varelser så magiska att man kan tappa andan. För mig betyder böckerna väldigt mycket, det är mitt sätt att för en stund slippa verkligheten och leva mig in i min fantasivärld. Det är böckerna som tillsammans hjälp mig att hitta min alldeles egna plats där jag trivs som bäst.

Jag sätter mig hellre och läser en bra bok än kollar på film. På något vis kan jag leva mig in i böckerna mycket bättre. Allt beskrivs så mycket bättre i böcker. Allt är så bra med böcker. Jag skulle gärna bli författare om jag hade haft talangen att skriva bra. Men så klart så har jag ju ingen sådan talang, jag tror inte ens jag har en talang över huvud taget. Men om man tränar mycket så kanske man kan bli bra på något?

Jag själv har många favoritförfattare men några av dom är Stephenie Meyers som skrivit Twilight-böckerna och Marian Keyes som skriver t.ex. Vattenmelonen och är det någon där. Sedan har jag ju nu också hittat en till Cecilia Ahren som skrivit boken P. S. I love you. Det är helt otroligt att en tjugoettåring kan skriva så bra. Hon har en talang som borde belönas.

Nu vill jag tacka alla fantastiska författare som delar med sig av sina idéer, fantasier och allt annat. Ni har alla en speciell plats i mitt hjärta, och om jag någon gång blir riktigt rik så ska vi skåla tillsammans!

Allt från böckernas värld, allt från min värld,
- Hannaah

drömmar,

Denna underbara sol har äntligen letat sig fram även när jag är ledig. Det är skönt, för just nu sitter jag på trappen hemma och solar tillsammans med min hund och min katt. Det är skönt att det äntligen är lite ljusare, lite varmare och snart sommar! Jag har längtat så efter solen. Dessutom kan jag inte sova länge på mornarna eftersom solen letar sig in i rummet, men vad gör det? Det är bara härligt att ta del av den.

Jag vill faktiskt flytta till något land där solen lyser året om. Det skulle faktiskt vara lycka för mig. Att alltid kunna vara ute i tunna kläder, aldrig frysa, slippa snön och kunna bada i sjön och havet året om. Dessutom skulle jag då heller aldrig vilja växa upp och bli vuxen. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att stanna i den här åldern för alltid. Inte tvingas åldras alls utan för evigt kunna vara ett barn. Eller ja, just nu är jag väl inte ett barn, men jag skulle vilja va i tioårsåldern resten av mitt liv. Kunna leka mig igenom allt. Kunna leka mig igenom livet.

Men som vanligt måste jag väl ta mig tillbaka till verkligheten och inse att jag bara blir äldre för var dag som går, vare sig jag vill eller inte. Det känns faktiskt lite läskigt att jag snart är så stor att jag ska börja jobba på heltid och skaffa egen familj. Det finns så mycket jag vill hinna göra innan jag växer upp. Det finns så mycket saker som jag skulle vilja testa och lära mig. Saker som jag antagligen aldrig kommer få testa eller lära mig. Saker som jag aldrig kommer hinna med. Om man tänker efter så är ju faktiskt livet ganska kort. I alla fall den stunden i livet då man kan göra vad man vill, då man orkar göra vad man vill. Man hinner inte, jobbet tar upp den mesta delen av tiden. Men, varför finns vi om det ända vi ska göra i våra liv är att jobba? Det måste väl finnas någon anledning till varför vi finns och det kan ju inte vara för att vi ska jobba ihjäl oss.

Det finns många funderingar, men just idag nöjer jag mig med att sitta i mitt eget land. Landet som ingen annan än jag kan komma åt, men som alla ändå har. Deras alldeles egna drömland. Ett land som har allt man vill ha. Nu ska jag återgå till att drömma.

”Det ända sättet att leva länge, är att åldras”
Citat av Daniel François Esprit Auber.

Hon som lever i sin värld,
- Hannaah

Förebilder

Jag antar att de allra flesta har en eller flera förebilder. Det kan vara någon bekant eller helt enkelt en kändis. Jag själv har två förebilder. En är min pappa, han ser hela världen på ett annat vis. Inte alls på samma sätt som jag själv, men han har ju också varit med om så mycket mer än jag har. Han har bland annat lärt mig att det man stör sig på hos andra, så ska man verkligen inte göra själv. Och att man alltid måste tänka på hur man beter sig och vad man gör. Det är faktiskt viktiga saker att tänka på. Jag vill kunna se världen som han gör. Han blir heller inte arg för småsaker och han tar allt med ett lugn. Han är verkligen bra, riktigt bra. Jag vill kunna tänka och resonera som honom. Om alla vore som honom skulle världen vara en bra plats att leva på. Alla skulle ta allt på ett bra vis.

Min pappa är för det mesta glad och rolig. Han är faktiskt en av dom bästa om jag får säga vad jag tycker. Nu menar inte jag att min mamma inte är bra och så, för hon är också toppen. Men pappas sätt att se på saker är så annorlunda, mamma ser på allt som de flesta andra människor. Pappa ser allt på sitt eget vis. Det fascinerar mig faktiskt, jag vill verkligen kunna uppleva allt på hans vis. Att man kan ta allt med ro liksom. Jag tror att det är viktigt att leva ett sunt liv. Ett liv som inte är för stressigt eller som på något vid gnager än. Visst finns det saker som man alltid har i bakhuvudet och det kommer väl alltid vara så. Men det verkar liksom som om pappa inte bryr sig, eller kanske bara struntar i det och sätter det viktiga först. Han brukar säga att det finns elaka människor i världen, men att man ska ignorera dom för att dom inte har något med oss att göra. Att dom inte berör oss. Att man alltid kommer stöta på människor som är elaka. Jag tror han har rätt, dom som är elaka har faktiskt inget med oss att göra, dom kan slå sig ihop och vara elaka mot varandra istället.

Dessutom kan jag diskutera saker med pappa i flera timmar. Det kan vara om allt möjligt. Saker som många andra faktiskt inte tänker på. Saker som bara just han och jag kan komma på. Jag tycker väldigt mycket om min pappa, det är en person som jag alltid vill ska stå nära mig. Ett inlägg om hur mycket jag tycker om min mamma får komma senare.

Den andra personen som är min förebild är Lars Winnerbäck. Många tycker att hans musik är jättedålig och att han ser ut som en haschpundare. Men alla har ju olika smak. Anledningen till att Lars Winnerbäck är min förebild är hans sett att kunna uttrycka sig. Jag menar hur bra är inte hans texter till alla låtar? Hans låtar handlar alltid om något och oftast kan man förstå vad han menar i sina texter. Hans texter betyder något för honom. Han är inte som alla andra som bara skriver om vad som helst bara det låter bra. Han har djupa texter. Han har ett sätt att formulera sig på som jag önskar att jag också kunde göra.

Min kompis Nicco gav mig tipset att jag ska skriva listor över vad jag vill göra innan jag dör. På min lista fanns bland annat att jag vill skriva en låt. Om jag skulle skriva en låt så skulle jag vilja att det var Lars Winnerbäck som framförde låten. Det är något speciellt med honom, han är inte som andra kändisar. Han är inte som en kändis. Jag har kollat på dokumentären om honom och han tycker inte själv att han förtjänar allt han fått. Man jag kan lova honom, att med den talangen han har förtjänar han allt. Lasse är en kändis som tar livet med ro, på något vis påminner han mig om min pappa. Dom ser allt annorlunda. På sitt eget vis. Det finns ett uttryck i en av hans låtar som jag älskar. Det är ”För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig”. Texten kommer från refrängen i låten du gamla fria nord. Jag tror att alla måste ta reda på det livet dom har och försöka göra det bästa med allt. Man måste fortsätta kämpa även om man inte orkar, det går inte att ge upp.

"Att taga sitt liv är lätt, men vem ger det åter?!
Citat av Woody Allen.


Ta vara på livet,
- Hannaah

En Vändning!

Mitt liv har börjat ordna upp sig. Allt verkar äntligen lösa sig och alla bitar verkar falla på rätt plats, i alla fall just nu. Det känns skönt. Idag vann färjestad SM-guld. Dom tog guld, det är helt otroligt. Jag är så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Om jag ska skratta eller gråta. Jag är så jävla glad. Jörgen Jönsson har gjort sitt i Färjestad, vilket är riktigt synd. Han är riktigt duktig. Dessutom stod han för två av de tre målen ikväll. Två mål som var helt fantastiska, men han förtjänar väl att gå i pension vid 38 års ålder kanske, efter allt hans slit. På något vis är inte Jörgen Jönsson en målgörare så att säga, han är snarare den som kämpar. Den som kämpar för hela laget, den som sliter mest. Men kanske gör minst mål. Det spelar ingen roll, han har den största platsen i laget och på något vis kommer inte Färjestad bli samma lag utan Jönsson. Men som sagt, han förtjänar det och en bättre avslutning än idag går ju inte att få!

Något mer roligt som hänt idag är att jag har fått en lägenhet. Jag får den i Juni eller Juli, och det ska bli skönt att bo så nära allt. Lägenheten ligger nämligen mitt emot Ica på stan. Jag kommer alltså bo väldigt centralt i minst två år till. Det ska bli skönt att slippa dom där timmarna med buss varje dag, och sen ska det bli skönt att få något eget. Fast jag tror att det kan bli ensamt. Riktigt ensamt, men som tur är har jag ju Nicco som säkert mer än gärna kommer och övernattar hos mig. Det absolut värsta som kommer hända är att jag måste laga all mat själv. Jag är faktiskt riktigt lat när det handlar om sådana saker. Jag kommer nog också ha det ganska stökigt. Men det verkar i alla fall vara en bra hyresvärd och jag får mitt eget lilla kryp in.

Jag har köpt godis idag. Jag är riktigt beroende av godis. Ungefär som en rökare, dom kan ju inte vara utan cigaretter, jag kan inte vara utan godis. Jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen när jag känner suget komma. Jag vet inte vad jag kan göra för att stoppa det. Jag känner den där söta smaken i munnen och jag klarar mig inte utan godis. Det är nog den västa ovanan jag någonsin haft, men jag orkar inte riktigt göra något åt det.

Men nu ska jag sluta skriva för det börjar bli varmt här. Jag hoppas att allt fortsätter i samma bra riktning i framtiden.
”Se det från den ljusa sidan” som min pappa alltid brukar säga!

Peace and love,
- Hannaah