Jag kollade nyss på ett tv-program om några kvinnor i Afghanistan. Jag blev väldigt upprörd när jag såg detta då det handlade om kvinnornas roll i samhället. Där har kvinnorna ingenting att säga till om, där fick under talibanernas styre kvinnor till exempel inte gå i skolan. Anledningen vet nog ingen. En av dessa kvinnor var tolv år (rätta mig om jag har fel) när hon blev bortgift. hon var idag tjugofem år, hade fem ungar och en man på åttio år. Han är alltså femtiofem år äldre än henne, och hennes familj tycker att det är okej. Han är för gammal för att arbeta och familjen är nu fattig och hon tycker att det skulle vara värdigare att dö än att leva det livet hon lever.
En annan kvinna satt idag med i parlamentet, hon lever konstant under hot och tre av hennes fyra barn kan inte bo i landet pågrund av att hon pratar för de kvinnor som lever under förtryck.
Jag kan säga nu att jag är glad över att vara född i detta svennebanan land, då männen inte vågar ta mer plats än i kvinnor. Då kvinnoförtryck handlar om att männen tjänar några tusenlappar mer på samma jobb, och att det bara är en man på skylten för övergångsställen. Jag kan acceptera att jag inte får lika mycket pengar som min manliga kollega när jag arbetar. Jag vet också att om jag kunde göra något som spelade roll skulle jag hjälpa dessa kvinnor, som faktiskt inte ens existerar utan sina män. För dom är precis lika mycket värda som oss andra, och för att hjälpa andra kvinnor som har det sämre kan jag allt förora några tusen kronor i månaden. Det visar bara att jag bryr mig mer om dom utsatta än dom som faktiskt bråkar om dessa tusenlappar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar