Det blir inte så många inlägg nu. Jag vet inte ens för vems skull jag skriver, antagligen för min egen. För att jag ska få ur mig mina tankar någon stans. För att någon annan också ska få ta del av vad jag tänker. Det är nog i alla fall inga som läser så det spelar väl ingen roll.
Jag har varit i skolan idag, och det är alltid där ensamheten kommer krypandes. Jag tycker inte om den, men för tillfället är det min enda vän.
Jag och ensamheten,
Ensamheten och jag,
Vi är ett.
Jag&ensamheten.
Jag vill bara skrika ut så att alla förstår. Jag vill att alla ska se, att alla ska få känna och att alla ska få uppleva det jag är med om i skolan. Jag orkar faktiskt inte ha det så här längre, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag förstår inte hur ni inte kan se, skiter ni i det eller blundar ni?
Hemma är det jag och Tuva, hon är med mig överallt. Hon pratar och skrattar med mig. Hon gör mina dagar. Det spelar ingen roll att hon är så liten, jag tror hon förstår väldigt mycket i alla fall. Det är en underbar unge!
- Hannaah
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar